Igår fick vår fina hund Tiger somna in. Det är så hemskt alltihop, jag är så ledsen, min fina vän, att livet ditt skulle ta slut så plötsligt.

Jag tänkte skriva ner dagen, just för att jag ska minnas, jag vet att minnena bleknar så snabbt=(

Igårmorse vaknade vi alla som vanligt, jag, Lova och Tuva, och Tiger låg i soffan som vanligt när vi klev upp. Jag lämnade Tuva på förskolan, skämtade med en i personalen att jag aldrig lämnar Tuva utan mascara. På vägen hem tänkte jag att jag skulle trotsa läkarens ordination om att Lova bara ska vara inne med sin öroninflammation. Jag tänkte att jag bara måste ta Tiger ut på långpromenad i solen. Han älskar ju solen, ligger gärna och solar på baksidan i soffan.. Jag tvekade mellan att gå runt Munkholmen eller runt stallet, men tog stallrundan just för att han ska slippa bilar som är jobbigt för honom. Vi hade en jätte mysig promenad, märkte knappt av honom i kopplet. Han traskade glatt på=)
När vi kommer hem släpper jag ut honom på baksidan. Lova sover fortfarande i vagnen i hallen. Vi har möblerat om soffan så att Tiger ska kunna sola i morgonsolen istället för att ligga i skuggan. Vi har även kompostgaller runt uteplatsen så att gräsmattan ska få vila nu när det är blött ute.
Sen när jag donar här inne hör jag att Tiger gnyr. Jag tittar ut och ser att han sitter och tittar in genom fönstret. Märkligt tänkte jag, som att han inte hittade till altandörren. För han brukar sätta sig vid dörren och gny när han vill in eller ut- där vid fönstret har han aldrig suttit. Jag tänkte att han inte hittade till dörren när vi möblerat om- men samtidigt- vi har en liiiten uteplats. Så märkligt var det.. Sedan pratade jag med Malin på telefonen, pratar lite, när jag hör ett brak på baksidan.. Då ser jag att Tiger ligger över kompostgallrena som har vält och han skakar kraftigt. Min första tanke var att han hade fastnat, för jag ser att klorna är intryckta mellan spjälorna. Men samtidigt ser jag ju att han krampar. Jag skriker till Malin i telefonen: att Tiger dör, Tiger dör!! Jag slänger bort telefonen och rusar ut och får loss klorna ifrån gallret, rusar in igen efter hans halsband för jag tänker att jag måste kunna hålla i honom och lugna honom.. När jag kommer ut far han upp på fötterna, och börjar i ett totalt blockerat tillstånd att springa runt, fradgan hänger i långa strängar från munnen, jag känner inte igen honom- han ser helt galen ut! Han kommer över staketet, han hoppar inte utan han mera springer över det. Och sen var han lös på allmänningen här bakom. Han cirkulerade runt med ryggen krökt, fradgan hängandes ur munnen men tittar hela tiden åt mitt håll med svarta ögon, och jag tänkte hjälp, vad är det med honom??? När jag ropade på honom tittade han på mig, men han kände inte igen mig, han vart jätte rädd för mig och började springa bortåt. Jag sprang efter, ropade på hjälp till husen, men ingen hörde. Tiger vände upp mot skogen men vände och sprang upp mot husen igen. Jag grät och ropade efter honom. Jag var jätte rädd att han skulle bara springa rakt ut i skogen och inte hitta hem, samtidigt som jag hade Lova hemma sovandes i vagnen, hon kunde inte vara hemma själv.. En granne kom ut, hon förstod ingenting, jag var helt uppriven och sa bara att Tiger är sjuk! jag måste fånga honom, hjälp mig, min dotter är hemma själv!
Sen var Tiger  borta. Jag försökte ringa efter någon att vara med Lova. Inget svar, och mina fingrar lydde inte ens, jag tröck bara fel, ringde t ex BVC..
När jag nästan var hemma igen ropade grannen, att han var där borta vid lilla lekplatsen. Jag rusade dit. Tiger stod mitt i backen. Fradgan hängde, han hade ett helt annt kroppsspråk, huvudet var jätte högt, ögonon svarta. Jag kände återigen INTE IGEN honom. Han stod helt stilla. Jag gick försiktigt fram. Det såg ut om att han skulle kunna anfalla mig. Han var helt spänd, kände inte igen min röst ens. Jag backade, vågade inte gå fram. Men så tänkte jag, jag måste ta hem min hund. Jag tänkte att om han biter sträcker jag fram benet så han biter mig där, för då kan jag koppla honom med armarna åtminstone.  Redan där och då förstod jag att vi skulle bli tvugna att ta bort honom.
Men Tiger lät sig fångas av mig, och han liksom vaknade till, han fick tillbaka sina vänliga ögon och följde med hem. Men jag bara grät.

Malin kom. Victoria och Martin kom. Nicke kom hem från jobbet. Sedan organiserade vi oss, Lova till farmor och Tuva var ju på förskolan.

Väsby veterinären kunde ta emot oss på engång så vi for dit. Väl där var Tiger sitt riktiga jag. Han var glad=)

Efter många om och men var vi tvugna att fatta det jobbigaste beslut man kan ta. En hund som är svårt sjuk som är 7 år...

Allt var så lungt. Jag kände den där totala stillsamheten som jag kände strax innan värkarna drog igång med Lovas förlossning. Exakt samma känsla, jag går in i mig själv omedvetet.
Lilla fina Tiger fick lugnande först. Jag höll i hans huvud, han gillar ju inte att ligga på hårt golv med det. Vi var med hela tiden tills han slutligen somnade in helt. Alltså.... finns inga ord... Min bästa vän. Kommer aldrig att glömma dig!!!


Så nu har en ny dag grytt, Tiger finns inte med oss längre. Han lämnar ett sådant stort tomrum. Saker och ting blir aldrig densamma om inte Tiger finns med. Han var alltid glad, busig och påhittig, en riktig livsnjutarer. Ja han var bökig och stökig med- ingen kunde vara så jobbig som han heller- men det var ju det som gjorde honom till Tiger. En sådan unik hund. Vi kommer aldrig ha en hund som honom igen. OCH det gör så in i helvete ont att veta att vi aldrig mer får träffa honom.

Så himla ledsen just nu=.......((((((((((((((((((((((((((

Tack underbara fina vän; du var min bästa vän, alla promenader vi tagit tillsammans, sällskapet i stallet och den fina underbart snälla storebror till barnen. Hjälp vad vi saknar dig vännen♥♥♥