Tänkte skriva lite om förlossningen innan minnena bleknar för mycket. Ja för det var ju på exakt fyra veckor sedan vår lilla Lova kom till världen..=)

5 dagar innan beräknat datum vaknade jag på fredagmorgonen och låg och blippade på mobilen (facebook). Jag konstaterade att nehej här blir det ingen bäbis idag heller. Eftersom att jag inbillat mig att man bara föder barn på natten, jag trodde att jag var en nattföderska=)

Ligger i sängen en stund, reser mig upp för att gå på toaletten.. och... vattnet går. Rinner, rinner, rinner! Jag blir super glad, wohoo idag är det dags! Ringer Nicke som i sin tur ringer efter barnvakt och hundvakt. Själv ringer jag till förlossningen på KS (klockan var då exakt 07.45) och fullkomligen hooar fram att JIPPI MITT VATTEN HAR GÅTT=)

Nicke kommer hem som ett skott från jobbet och innan jag vet ordet av det är allt ordnat och vi kan åka in. Vi är helt inställda på att det när som helst kan "smälla till" eftersom att det gick så snabbt med Tuva. Men jag känner då ingenting.

Väl inne på KS får jag på en gång komma in på ett obs.rum för CTG. Inte en enda värk! Jaja tänkte vi lite snopet. Vi blir inte hemskickade utan jag uppmanas att gå ut och gå i området. Jag och Nicke knatar iväg till cafeterian och tar världens längsta fika. Sen kommer jag på att - ja just det jag skulle ju vara ute och gå! Så vi började gå runt KS området. Tiden går snabbt faktiskt och Nicke äter lunch, jag var så pirrig att jag inte fick i mig något. Vid 12 tiden tröttnar Nicke på att gå för han har ju ändå jobbat sedan 05 på morgonen så han sätter sig i receptionen på förlossningen. Jag hade inte ro att sitta så jag fortsatte att knata runt utanför entren, fram och tillbaka. Jag kan lova att jag fick medlidsamma blickar av folk som passerade. När jag gick där ute själv så kände jag hur jag liksom gick in i mig själv på ett underligt vis- aldrig upplevt det förr. Men det var som att allt omkring försvann och jag hörde min egen andning- mycket märkligt var det. Kändes som det kan göra utomhus strax innan ett åskoväder ska bryta ut- det där speciella lugnet innan stormen. Jag kände tydligt hur hela min kropp gick ner i varv som att ladda batterierna. Jag visste på så vis att snart smäller det.
En man stannade och pratade med mig om att han för 40 år sedan åkt in på denna förlossning med sin fru och fått sin livs överraskning på det vart tvillingar! Precis när jag pratat klart med honom så hugger det till i magen. En värk?? Eller är jag bara hungrig? Eller var det en värk? Men jag gör tummen upp till Nicke genom fönstret. Nicke ser blek ut..=) Klockan är nu strax efter 13. Sen kommer ett till hugg i magen. Jaja tänker jag, gör varken särskilt ont och det är typ en halvtimme mellan dessa två värkar. Börjar bli less på att vanka runt, dessutom har jag ett par ballerina skor på mig och känner att fötterna mina värker. Så jag sätter mig ner. När jag ska resa mig och gå på toa så får jag en värk till som känns under hela toabesöket. Den värken hade en annan karaktär och gjorde mera ont. Men ändå- helt okej. Jag säger till Nicke att - En värk till sedan går jag och säger till i receptionen. Sitter och lurkar på en bänk utanför han och jag. Sitter och gissar när vi tror att hon föds... är det så att vi har vårt barn ikväll redan? Törs vi tro det?
Precis vid klockan 14 får jag en värk till och då får det vara nog känner jag. Nu går vi och pratar med sköterskorna. Värken var så kraftig att jag knappt kunde gå in till receptionen. Jaha vad bra att du kom sa de, vi undrade precis vart du tagit vägen.
Jag fick direkt komma in ännu en gång på ett obs rum med CTG. En finlandssvensk barnmorska presenterade sig. Hon gav ett tryggt intryck, var effektiv i sitt arbete, hon sa att det var många som födde nu. Vi förstod att hon med andra ord hade mycket att göra. Hon sa att värkarna brukar komma som ett brev på posten så fort man lägger sig ner... och jag tänkte i mitt stilla sinne att nej, jag tror inte att det kommer komma tätare värkar just nu.
Men värkarna kom på en gång så fort jag lagt mig ner- allt mellan någon minuts mellanrum till ett par minuter emellan. Strax innan värken kommer kan man läsa på monitorn att den är på väg och jag och Nicke var väldigt roade av stirra på det. Det var roande tills jag fick en värk som var bortom allt annat, aj aj aj. Men min kropp reagerade instinktivt på att andas, andas och andas. Vi ligger i det där rummet till ca 14.40 då ber jag Nicke att ropa på barnmorskan.. fan det börjar göra riktigt ont ju! Det tar en liten stund innan hon kommer, då har jag svårt att ligga ner, gör så ont när värken kommer! Men hon undersöker mig och konstaterar att jag är öppen 4 cm. VA??? Bara 4 cm!!! Jag vart besviken och frågar hur länge hon tror att förlossningen kommer att ta, hon svarade att en genomsnitts förlossning är 20 timmar.. MEN att för en omföderska tar det i regel kortare. Inget uppmuntrande med andra ord (i efterhand tror jag att hon retades lite med mig..=))

Men jag får komma in på ett förlossningsrum på en gång, klockan är 14.50. Jag kan inte sitta eller ännu värre ligga ner. Vet inte varför men det var bara så. Undersköterskan kommer in och presenterade sig. Hon verkade vara ny, var ung och hade massor av ärr efter att ha skurit sig själv på sina armar. Jag tyckte lite synd om henne.
Värkarna kom tätt tätt nu. Jag stod upp och kved i ett hörn av rummet. Jag hörde att barnmorskan och uskan pratade om att de skulle ta fram allt och förbereda allt utifall det skulle gå snabbt. Va? tänkte jag.
En läkare med rosa hår och inte en dag över 30 kom in och gjorde något med mig som jag inte minns nu men jag vet att det var lustigt att hon hade rosa hår=) Jo jag blev frågad om jag vill ha epidral men jag tackade nej. Hade för ont nu, skulle aldrig kunna sitta still.
Jag bad om att få lustgas som uskan gav mig, jag bara sög tag i den utan instruktion och den blev min bästa vän. Jag blev varken "full" eller snurrig av den utan den lindrade smärtan.

Sedan försvann alla och jag och Nicke var ensamma på rummet. 15.20 larmar jag som en galning på larmknappen. Kom nu innan jag dör typ! Barnmorskan kom och tryckte på en punkt på mina höfter som var så herrans skönt! Blev undersökt och det konstaterades att jag var fullt öppen, nu kunde jag börja krysta när jag kände för det. Minns att det kändes som att jag inte hade en ända magmuskel att jag inte kunde trycka på, men nu ville hon ut! Så jag tog i allt vad jag kunde. Tre krystvärkar och sedan kände jag att bluuupp, att hon föddes! Klockan 15.40 föddes vår underbara lilla dotter Lova, 53 cm lång och 3720 g tung.

Jag upplevde att förlossningen var ortoligt lättsam, det var bara sista kvarten som gjorde riktigt ont. Personalen på KS var fantastisk, så även på återbesök, all telefgonkontakt jag haft med dom och liknande!

En fantastisk upplevelse=)


Endast ett par minuter gammal Lova=)